jwilmarsgard

Tiden kan vara alldeles rätt eller också fruktansvärd fel.

Den går inte att stanna, inte heller att skynda.

Det är inget man har i överflöd utan något man måste ta sig.

Vad gör man då när tiden inte är på ens sida?

Går det att göra något alls?

Det du säger nu behöver inte gälla sen, med tiden kan allt ändras.

Så hur är tanken att jag ska kunna lita på orden som menas nu?

Jag har hört att tiden läker alla sår men den kan även förstöra något fint,

något underbart.

Medans man väntar ska man då förvänta sig det värsta?

Kanske våga hoppas på det bästa?

Jag önskar att min tid fick stanna medans den fortsatte för alla andra.

Att jag fick hoppa över ett slag.

Att det som kommer hända inte händer mig.

Få en paus.

Jag kan börja när du är tillbaka igen.

Jag vill inte börja om men jag vill flytta och börja på nytt.
Har fastnat i en känsla att inte räcka till.
Att jag inte har en plats där jag är nu.
Har tröttnat på alla stressade människor som bara virrar hit och dit utan mål.
Jag vill ha tid och jag vill ha rum.
Trodde jag hittat en fristad i dig men jag kan även ha haft fel.
Med hundens koppel i ena handen och världen i den andra
letar jag fram nya vägar och nyfiket börjar jag sakta promenera där jag aldrig gått förut.
Vart är jag på väg?
Någon helt annanstans.

Kanske lärde jag mig aldrig att vara ensam.
Kanske är det meningen att det ska vara just du och jag.
Väggarna är där dom alltid har varit men utan dig känns dom lite närmare
och taket känns mycket lägre.
Även om fönstren inte suttit fast är det för högt för att hoppa.
Dörren är inte låst men jag tycks inte hitta ut.
Är  fast.
Fast i en väntan som aldrig tycks ta slut.
Ser löven byta färg och ser dom falla från en trygg plats ner i det okända.
Min trygga plast är i din famn, jag har inte fallit men inte heller suttit säkert.
Kanske förlorar jag dig precis i samma stund som jag vinner dig men det är en risk jag är beredd att ta.

Känner hans ljumna andetag som sakta tunnas ut och försvinner mot min blottade hud.

Hans läppar kysser mig, överallt.

Jag blundar.

Bara jag inte drömmer tänker jag.

Jag är kall fast jag fryser inte.

Tvärt om.

Hjärta slår hårt och snabbt.

Pirrar, inte bara i magen utan även i det hjärta som just nu jobbar på högvarv.

En fantastisk känsla.

Han smeker min kropp.

Viskar, äntligen, äntligen är jag hos dig igen.

Känslor av välbehag och trygghet strömmar över mig.

En tår faller.

Jag är inte ledsen.

Nej, ledsen är jag verkligen inte.

Den tår som faller är född av glädje.

Tänker på dina läppar som varsamt rör vid mina.
Har inte upplevt kyssar med så mycket kärlek förut.
Blir matt.
Minns känslan av din mjuka nakna kropp intill min.
Mina händer som smeker dig varm.
Fylls med lust.
Snurrar till i huvet.
Längtans rep snärjer mig.
Ditt leende får mitt hjärta att hoppa över ett slag varje gång.
Jag vet att jag är vackrast i dina ögon.
Sanden i timglaset rinner och snart är du hos mig.
Jag saknar oss precis som du.