jwilmarsgard

Jag skulle så lätt kunna bli kär i dig.
Jag älskar hur dina kinder får en nyans av rött när våra blickar möts.
Ditt sätt att le får mig att glömma alla bekymmer.
Jag vill veta hur dina fylliga läppar smakar.
Vill veta hur det känns när dom äntligen möter mina.
Jag har aldrig känt mig så trygg som när jag är i dina armar.
Önskar att du aldrig skulle släppa taget, aldrig låter mig gå.
Om du ber mig nu skulle jag kunna älska dig tills mina dagar tar slut.

Kunde jag ha gjort något annat?
Var det nåt jag sagt, eller nåt jag aldrig sa?
Du släppte taget om min hand.
Jag hann inte med.
Mina steg är snabbare än dina det vet jag om, men när stannade du och slutade följa?
Tiden är inte på min sida.
Har förlorat allt som är värt något.
Vem finns där när jag snubblar och faller?
Släpp in mig nära inpå.
Jag ber om en förklaring men mina öron hör inget.
Låter bitarna ligga, jag orkar inte plocka upp.
Jag såg att du såg mig men du lossas som inget.
Varför fick jag dina ord, dina falska ord?
Du hade inte behövt säga något alls, hade varit bättre.
Så mycket bättre.
Du stängde din dörr och spikade igen dina fönster.
Jag ville men vill inte längre.
Jag glömmer smaken av dina kyssar.
Förtränger känslan du gav med ditt leende som fick mina knän att vika sig.
Jag tänker inte undra hur du mår men jag hoppas att du tar hand om dig.

Så många gånger förr har jag försökt ta mig över bäcken men alltid trillat i.
Har varit blind allt för länge.
Har nog tagit för stora steg utan att se mig för.
Mitt liv kommer inte ta slut för att du gav mig falska ord,
Inte heller för att du lämnade mig förvirrad utan en förklaring,
men det kommer gå lite långsammare ett tag och det är inget jag gillar.
Du stal av min godhet för att fylla ett hål du har.
Blev bränd men inte förvandlad till aska,
Så Jag repar mig snart.
Dricker mitt kaffe och njuter av morgonsolen.
Kanske borde jag gå försiktigare, ta ett steg i taget .
Borde stressa ner men livet är här och nu jag vill inte missa något.

Kliar i fingrarna, jag vill nu.
Livet springer förbi om man stannar upp för länge.
Så ta det lite mer som det kommer, ta alla chanser du får, du får dom oftast bara en gång.
Jag går så långt mina ben bär mig.
När slutar du gå?
Nu blir det allt in eller inget alls.
Jag kan inte förlora något om jag inte sattsar men inte heller kan jag då vinna något.
Vill inte skrämma dig men jag är inte kvar på samma plats en längre tid, du får ta mig om jag kommer förbi, missar du mig då så har du troligen förbrukat din chans.
Dansar i regnet och skrattar när jag snubblar på rötterna, är bara sån jag är.
Låter någon annan skämmas, jag bara ler.
Kan du inte ge mig vad jag behöver så låt mig bara gå.
Jag är inte den jag va då men jag gillar mig själv bättre som jag är nu.

Jag vill inte pressa dig men det är så oerhört svårt för mig att inte kunna säga vad jag känner.
Det är bara sån jag är.
Jag vill säga att du är solen som får alla skuggor att fly.
Vill berätta att mitt hjärta rusar när jag tänker på ditt leende.
Att mina knän viker sig när jag blundar en stund och minns hur det känns när dina läppar möter mina.
Jag vet att du inte är redo men jag kan inte sluta längta efter dig.
Fjärilar i magen.
Frustrerad att inte kunna slänga all min kärlek på dig, så svårt att hålla den inne
när den bubblar och vill ut.
Jag vet att det är svårt att släppa det som varit så tätt in på så länge.
Men jag vill ändå skrika att jag har hittat den mitt hjärta begär.
Som en tandvärk som inte går bort får jag stå ut med att tills du är redo stänga in allt jag vill säga dig.

En närhet jag inte visste fanns, en samhörighet utan dess like.

En kärlek så stark att den kommer övervinna allt.

Kanske känns det bättre nu när jag berättat att jag är lika rädd som du?

Det här är lika nytt för mig som det är för dig.

Att det är första gången för mig också med dessa känslor.

Ingen har lyckats göra mig så knäsvag som du.

Du försvann på din egen väg ett tag, lämnade mig förkrossad, förvirrad, arg och med en sorg jag tidigare inte har

upplevt.

Antar att mitt hjärta skrek att det va fel. Fruktansvärt fel.

Tackar himlen att du vände om tillbaka till mig.

Riktigt än kan jag inte slappna och låta tanken stanna på att du kommer finnas kvar hos mig nu,

Men jag kommer målet närmare dag för dag.

Är rädd att du ska vika av igen och jag får stå ensam kvar.

Men jag har aldrig förr varit så säker på min egen vilja, och vad jag vill är att ha dig.

Vill ge dig mitt nu och min framtid.

Att spendera en evighet tillsammans med dig.

Så ta min hand och släpp aldrig taget, tro på meningen med dig och mig.

Nu låter jag mig falla.
Jag har gjort allt jag kan så jag tar mig rätten att ge upp.
Den här vägen stängdes mitt framför mig, hann inte ta mig förbi.
Jag som tänkte att vi inte kunde få det mycket bättre än varandra.
Snön döljer mina spår så jag hittar inte tillbaka, jag hittar inte hem.
Virrar omkring ensam ,övergiven och frusen.
Gråter gör jag inte, tårarna hjälper mig inte iaf just nu.
Försöker skrika, men vad är poängen med det?
Ingen hör min röst ändå, den blir kvävd i vinden som tycks skratta åt mig där jag står.
Den säger att viljan är fri.
Men jag kan inte göra det mitt huvud vill för mitt hjärta vill något annat, vad är det för frihet med det?
Förvirring, den känslan jag äger just nu.
Jag vet inte upp från ner.
Jag slits i tur.
Snälla släpp greppet, låt mig falla så det kan bli det sista jag gör.
Jag vill inte grubbla mer, vill inte undra.
Är trött på frågorna som aldrig får svar.
Vill bara få tyst på världen omkring.
Jag kan inte laga något som har en mening att vara trasigt.
Men jag försökte ändå.
Bär mitt hjärta utanpå helt blottat och utan skydd.
Du ville inte ha det, tog inte emot det.
Nu tar den skada av allt.
Kanske blir huden runt omkring den så pass hård att den tillslut kan motstå vad som helst, men än så länge är den sårbar.

Jag slår på säcken, behöver få ut min sorg, min ilska eller vad ni vill kalla det.
Slår hårdare än jag visste att jag kunde.
Jag blöder, men bryr mig inte.
Tårarna bränner i ögonen man jag tänker inte släppa ut dom.
Har gråtit för många tårar redan över igenvuxna vägar som ingen orkar ta sig fram på.
Kanske tycker ni att jag inte borde låta det beröra mig som det gör.
Ni ska då veta att jag önskar att det inte gjorde det.
Men det är inget jag kan hjälpa.
Det är något visst med honom.
Något som säger mig att det är Han.
Jag skriker men rösten sviker mig, och varför inte alla andra gör det också.
Ser hans ansikte i främlingarna jag möter.
Försöker ni påstå att det inte finns en mening med det?
Telefonen ringer i panik men det är inget jag bryr mig om, det är ju inte han.
Jag kan inte le längre.
Tittar du så ser du att glöden i mina ögon är borta.
Lika borta som han är.
Sömnlösheten tar ut sin rätt, har inget tålamod eller ork till någonting alls.
Avståndet ner ser inte så högt ut här uppe från.
Jag vaggar på kanten och undrar om jag ska gå över gränsen.