du alldeles underbara.
Även om hela världen skulle säga nej, finns jag här för dej.
Du kan lita på att jag skulle vara din röst när dina ord sviker.
Att jag skulle lyfta upp dej när dina ben viker.
När vi är tillsammans har även det som är fel en förmåga att bli rätt.
Lixom allt det svarta blir till rött.
Om jag är för trött och inte längre orkar gå
Skulle jag ändå ta 10.000 steg till om du skulle behöva mig just då.
Du får förlåta mig om jag går lite för fort fram,
antar att jag bara är rädd att förlora min plats i din famn.
Mitt hjärta säger att det är med dej jag vill vara, du alldeles underbara.
Du
Jag önskar jag kunde beskriva vad du betyder för mig men
inga ord jag kan har förmågan att förklara.
Jag hoppas ändå att Du vet att jag hos Dig för alltid vill vara.
Vill att Du ska veta att mitt hjärta skulle sluta slå om Jag dig skulle mista,
skulle helt enkelt förlora min livsgnista.
Från idag kommer solen ständigt lysa på oss två, jag vet.
Att vi funnit varann är ett mirakel och det känns som att vi kan leva sida vid sida i all evighet.
Så kär som jag är just nu
Är inget jag känt för någon annan än du.
det jag ser
Och så föll lövet,
Jag ser på med en sorg i bröstet bara jag vet.
Det börjar regna,
små små droppar som sakta faller medans jag sjunger på
en sång jag dig vill tillägna.
En sång om evig kärlek som slutar i tragedi.
Kan inte sluta undra om det verkligen var meningen att det så här skulle bli.
Ett hjärta blöder, en själ som glöder.
Det sägs att det som sker, det sker.
Blundar för jag vill inte se det jag ser.
Du som fanns här.
Jag ser något jag inte bett om men som finns här framför mig.
Jag ser att du lider, jag ser att du smärtar.
Du försöker dölja det bakom ursäkter och ett leende som inte är sant.
Men det syns i dina ögon.
Dessa ögon som är av samma nyans som mina.
Har märkt att du försöker och jag undrar, går det verkligen att köpa lyckan?
Är det rädslan av vad som döljer sig bakom som hindrar dig får att börja om från början?
Jag kan se bortom ditt synfält jag kan höra en underton som du inte kan.
Antar att det är det som gör mig så frustrerad.
Jag har förlorat något som mitt hjärta vill hålla kärt,
men du märkte inte ens att du var på väg bort.
Om jag kunde skulle jag låna dig mina ögon så du kan se vad jag ser,
låna dig mina öron så du kan höra det jag hör.
Nu kan jag bara ge dig mina ord men det är inget du vill lyssnar på.
Funderar
Vågar du säga adjö till igår och välkomna idag med öppna armar?
Kan du leva idag som att det inte fanns något imorgon?
Vågar du ta chansen som annars kommer gå dig förbi?
Eller kanske att du blivit för behaglig i vetskapen om vad du har och kanske
inte vågar satsa på något nytt?
Kan du nynna med till musiken som hörs i vindens brus?
När jag ser in i dina ögon ser jag himlen som finns där bakom.
Ditt leende får tiden att stanna och världen att försvinna och kvar finns bara vi.
Får jag vara anledningen till att du vill vakna en morgon till?
Jag vill inte vara en hemlighet som du behåller för dig själv.
Men kanske att jag önskar att jag inte önskar dig så mycket som jag gör.
Den som orkar
Kanske inte ska fortsätta hoppas, ta det för vad det är.
Du är där medans jag är här men inte på min vilja.
Vill inte att pratet bara ska vara ord vi missbrukar.
Låt mig inte tro på något som inte blir.
Står och väntar på en buss men jag har glömt bort vart jag ska.
Kan du ta dig tiden som behövs?
Har vi ens det som krävs?
Medans sommaren sakta försvinner som ett minne och vintern tränger sig på
kommer den som orkar vänta få se.
Att en flyttfågel stannar kvar
Kan en rastlös själ hitta lugnet att sitta still?
Kan ett tryggt hjärta finna frid i rastlösheten?
Kan man värma något som inte är kallt eller kyla något som inte är varmt?
Jag undrar om mina skor passar i dina fotspår.
Ska jag följa dig jorden runt och tillbaka igen?
Kan du då sitta ner med mig och vara nöjd med det?
Tänk om vi hinner bli äldre än vi önskar att vi var.
Jag är inte fastankrad där jag står idag
men jag vet inte hur långt jag kan gå.
Jag ska ha tålamod att vänta tills du säger orden jag vill höra,
Att en flyttfågel stannar kvar.
För mycket
Kan inte lägga band på känslorna då jag tycks ha tappat all kontroll.
Säg till mig innan jag drar ner dig för långt och dränker dig.
Jag visste nog inte vad kärlek var innan jag träffade dig.
Inte heller hade jag förr känt mitt hjärta krossats på riktigt,
hade inte hört det gå sönder som jag hör var gång du går.
Det skrämmer mig.
Jag hoppas att du vet att det skrämmer mig.
Men du får mig skratta genom tårarna och med dig i minnet ler jag alltid.
Det är nog lite för mycket av allt nu men vi kan klara oss förbi de om vi bara vill.
