En pessimistisk dag.
Det är på en vardag chansen är störst att något du önskar kommer inträffa.
På en vardag kommer troligen din dröm att slå in.
Jag lever för helgen.
Då när jag kan stänga in mig i min lägenhet, gå omkring i mina rutiga pyjamas byxor och
försöka blockera tankarna om dig.
Försöker glömma smaken av dina kyssar.
Dom säger att kärleken antaligen träffar dig på en helt vanlig vardag.
Jag säger att du med säkerhet kommer förlora den en sådan dag.
Försöker fly in i sömnen för en stunds frihet, en lättnad av ovishet men
sömnen står uppenbarligen inte på min sida heller.
Mina drömmar handlar nämligen om dig.
Det är inte det att jag vill dö jag vill bara inte leva utan dig.
Dom säger att jag ska glädjas åt att solen skiner,
jag säger den får gärna gå i moln, den bländar mig.
Jag hörde dom säga att livet är underbart.
Det brinner i mig, en eld bara du kan släcka men du är tusen steg härifrån.
Jag kanske har något du behöver, ge mig chansen att visa vad jag har.
Jag skymtade en bit av himlen i dig men du tog den med dig när du gick.
Jag ska hata världen ett tag till.
Ska förbanna dagen jag träffade dig, hade vi inte träffats hade jag inte suttit med ett trasigt hjärta idag.
Ska fälla mera tårar och svära åt folket som är lyckliga.
För idag har jag en dålig dag.
Jag vet men jag önskar
Nu när jag lägger mig ner blir det för en allra sista gång.
Du höll min hand men du släppte den för ett återfall.
Jag antar att allt nu är förstört, allt är bränt.
Vet inte om du tänkte?
Vad tänkte jag själv?
Jag tar väl tillbaka mina kyssar men jag vill inte, önskar jag slapp.
Mina ord lägger sig för att vila, dom behöver inte användas längre, du gick ju din väg.
Jag förstår ingenting, det gick nog lite för fort.
Men jag vet att jag hade fel, väldigt fel.
Jag tog det inte alls som det va.
Min sol är skymd bakom molnen och den vill inte komma fram.
Det ringde på skyddat nummer idag, jag hann inte svara.
Var det du?
Nånstans önskar jag att det va det, men jag inser att jag fumlar efter ett halmstrå.
Jag vill men vågar inte sträcka ut min hand efter din, du kommer inte ta den.
Jag vet men jag önskar.
Eller ska jag låta allt ta slut här?
Det är så mörkt här.
Ser inget och mina händer är bundna.
Du som en gång gav mig ljus, som gav mig värme.
Här är endast kallt och svart nu.
Du visste vart vägen du visade mig skulle sluta, förstår du min förvirring?
Tårarna som faller här blir till is.
Du fick mig till att ge dig ett hjärta som inte va helt.
Ett hjärta som behövde ett annat.
Du lovade mig ditt, men du står inte här.
Jag är ensam, blind och har förbundna händer.
Jag tror jag ger upp.
Det dödar mig långsamt bit för bit.
Kan inte längre se vad det finns kvar som gör det värt att hålla hoppet vid liv.
Jag ville bara leva mina dager med och för dig.
Min evighet skulle du få, så vad är meningen om du inte finns här och tar emot den?
Du viskar något jag inte hör och går din väg, lämnar mig åt mörket du skapat.
Kan jag möta dagen som gryr eller ska jag låta allt ta slut här?
Genom dina ögon.
Jag ser världen med nya ögon, genom dina ögon.
Allt har blivit så mycket vackrare sen du kom, det gråa har fått färg.
Jag vet inte vad du gör men jag hoppas att du aldrig slutar för jag
kan känna lyckan sprudla i hela min kropp av blott en tanke på dig.
Att det regnar och är kallt ute spelar absolut inte roll, jag har dig som värmer mig
Du får mig att skratta och må bättre än jag gjort förut.
Jag kan inte förmå mig längre att irritera mig på småsaker sen du visade
hur allting kunde vara, hur det borde vara.
Jag tittar på dig och bara ler och tänker: Hoppas han förstår att jag aldrig tänker släppa honom.
I morgon.
Jag ser inte människorna som far omkring mig.
Reagerar inte när telefonen ringer.
Jag sitter bara här, blickar ut på träden som svajar i vinden
och snön som sakta faller ner.
Kan bara tänka på dig.
Ditt leende som värmer min frusna själ.
Dina ögon som tindrar som dom vackraste diamanterna.
Inatt kommer jag inte kunna sova.
Mitt hjärta rusar för snabbt, är för nervös.
Imorgon träffar jag dig.
Hade jag kunnat skulle jag vrida klockan till strax innan för att sedan
stanna den precis före tiden är slagen.
Undrar vad du tycker om att jag kastar oss in i det här.
Kommer vi känna lika dant?
Kommer våra viljor att samarbeta och hamna på samma sida?
Du viker mina knän och kanske viker jag dina.
Kanske slår våra hjärtan i takt efter imorgon.
Inatt kommer jag inte kunna sova för snart träffar jag dig.
Kom.
Jag kan bara vara den jag är.
Är långt ifrån fulländad, jag har mina fel och brister och det vet jag om.
Men jag kan inte låta bli att tycka om den jag blev tillslut.
Du kan lita på mitt ord, jag håller hårt på det jag säger.
Hoppas gör jag att du skall uppskatta den jag är.
Att du håller min hand som skakar av nervositet i din närvaro.
Att du ser längtan efter dig som lyser i mina ögon.
Kanske hör du mitt hjärta ropa ditt namn?
Tänk att två kan bli till en, det är vad jag har i tanken om oss.
Är din mening samma som min?
Om jag blir röd om kinderna och orden snubblar på min tunga, kyss mig då.
Du vet att jag vill och jag vet att det syns.
Jag har röjt i mitt hjärta, har gjort plats till dig.
Vägen är rak utan rötter du skulle kunna fastna i.
Kom.
Ler
Blev du den du ville bli eller var det någon annan som tog överhand?
Har du uppnått det du brukade drömma om, eller siktade du för högt?
När du känner solens strålar mot din kind kan du le då?
Kan du dansa när fåglarna sjunger för dig eller väljer du att stänga fönstret och inte lyssna?
Var länkarna för svaga och var det därför kedjan inte höll?
Jag hittar alltid det positiva och även i den hårdaste motvind kämpar jag mig framåt.
Jag är inte riktigt där jag önskar att jag var men jag vet att jag är på väg.
Jag kan för att jag vill.
Har du kvar din vilja eller gick den förlorad längst vägen du knappt orkade gå?
Vad är det du ser när du blickar framåt, då när tankarna får ströva fritt?
Jag ser snön smälta. Gräset blir åter grönt och blommorna sprakar i härliga färger och solen värmen min hud och hela jag ler.
Kära ångest.
Hej kära ångest.
Hur mår du idag?
Hör mig när jag säger att det inte känns bra att du kramar mig tills
mina revben knäcks och jag ej kan andas.
Du kväver mig, är det din mening?
Jag vet att du inte vill lämna mig, att du trivs bra här.
Men jag kan inte leva med dig så tätt inpå.
Du måste ge mig lite andrum kära du.
Jag får ingen plats alls, du krymper mig värld, snart finns det inte något kvar.
Jag har skakat hand med ensamheten.
Har vant mig vid att somna utan att höra någon annans hjärtslag brevid.
Lärt mig överleva utan ljudet av rofulla andetag.
Kära ångest, lossa ditt grepp och låt mig gå vidare.
Nellie.
Jag vet att himlen kommer välkomna dig med öppna armar när du krafsar på pärleporten idag.
Du behöver inte vara orolig, du kommer få minst lika mycket kärlek där som vi gav dig medans du fanns här.
Solen kommer alltid att skina och vinden kommer blåsa försiktigt i din päls som du älskar att den gör.
Ibland kommer även snön att falla så du kan göra snöänglar som du gjort så många gånger förr.
En plats i mitt hjärta kommer du alltid att ha.
Mina minnen av dig kommer alltid finnas nära.
När saknaden blir som störst skall jag se upp på himlen, och jag vet att den stjärnan som
lyser starkast är du.
När vinden smeker min kind när jag går längst stigen i skogen kommer jag veta att du promenerar brevid mig och jag kommer le.
Mina ögon kommer fälla många tårar och det är möjligt att jag kommer gråta mig själv till söms
även fast jag vet att du mår bättre nu.
Älskad då, nu och förevigt är du.
Vila i frid min kära så syns vi när det är min tur att lämna livet som jag lever idag.
