Miss you
Jag vet inte hur det känns att alltid vara älskad.
Har trampat på alla gränser jag kunnat hitta.
Välkommnat konsekvenserna som följer mina regelbrott.
Försökt hålla jämna steg med dig men jag bara fortsätter att halka efter.
Letade efter din blick, ville fånga den i min men det är inte mig du vill se.
Kunde inte vara den du söker.
Jag är inte den du vill ha.
Ser solen gå upp för att sedan vänta in att den ska gå ner.
Hur lång tid ska det ta?
Allting har sin tid men när kommer tiden då jag inte längre tänker på dig?
Morgon blir till natt.
Vår blir till höst.
Men saknaden efter dig är fortfarande lika tung i mitt bröst.
Gömmer mig under hatten
Det som en gång var mitt försvann den natten.
Nu har jag slutat att lyfta på hatten,
Gömmer mig där under, känns bra, där kan vara vem jag vill.
Men vem var jag för dig?
Om jag ler nu är leendet menat för mig.
Försökte få ut mina ord men dom ville stanna kvar.
En uns kärlek till dig jag fortfarande har.
Jag visade dig min hand, la ut alla kort.
Tror inte att vi hann med, allt gick så fort.
Jag har slutat gå förbi där du så länge har bott.
Har kommit över det som var och ingen tillfredställelse längre av att gå förbi jag fått.
Lämnar den där platsen tom så någon annan kan komma in.
Har du gjort samma sak eller har någon redan blivit din?
Det va inte du som gick den natten men de va du som lät mig gå.
Du kan
Du kan lova mig att du alltid ska gå här bredvid fast vi båda två vet att jag alltid hamnar 5 steg bakom.
Du kan lova mig att solen alltid ska skina fast jag så ofta får leva i din skugga.
Du kan lova mig att ditt hjärta alltid ska slå som det gjorde förut fast vi knappt orkar prata längre.
Mina ord bad dig; Se mig, hör mig, rör mig men du valde att vänd dig om och gå.
Du kan så lätt säga ja fast du menar nej.
Kan du se vad jag ser?
Du kan inte längre ge mig det jag behöver så snälla låt mig gå.
Missförstånd och meningar som vrids hör till vardagen nu.
Vi delar samma ärr men vi är inte samma nu som vi var förut.
Vi växte ihop, med samma minnen, samma sorg och samma glädje men på något sätt har vi växt isär.
En tår letar sig fram när jag tänker på hur du brukade se på mig som om inget annat fanns.
Trodde att det vi hade var oförstörbart.
Du fick hela mig men jag fick bara en del av dig.
Antar att vi inte kunde offra eller betala det som krävdes.
Men jag vet nånstans ändå att allting kommer ordna sig tillslut.
Efterlysning.
Han såg alltid när jag va nere och fick mig att skratta.
Han delade med sig av det goda och anförtrodde sig det som gjorde ont.
Brukade även ringa när dagen kändes allt för lång.
Vi kunde prata om allt, äta godis och ta en promenad.
Det händer ibland att jag flyger för högt, han fanns alltid där då för att plocka ner mig på jorden igen.
Jag kunde gjort vad som helst han bad mig, det han sa betydde mest.
Hans vilja var oftast starkare än min och jag valde ofta den vägen han sa åt mig att gå.
Lär av mina misstag sa han så slipper du göra egna.
Det kom en dag när han inte längre var där, telefonen va tyst och mitt skratt klingat ut.
Jag föll från toppen av tre till en prioritering långt ner.
Vi kunde höras nästan varje dag, blir det nu nångång varannan månad får jag vara glad.
Undrar vart han försvann, vart är han nu?
Såret lämnar jag
Vill inte ta en disskution eller försvara det jag sett.
Vill ha mina tankar för mig själv.
Orkar inte med massa gnäll och jag hoppar inte att du ska förstå.
Vill försvinna ett tag.
Ta ett varmt bad, kanske åker någonstans med din vän.
Aldrig haft en ring på mitt finger och jag svarar sällan när du ringer.
Du kunde fått mig så lätt.
Nu kan jag önska att jag dig aldrig nånsin sett.
Klockan är strax 3 men att somna nu är ingen idé.
Klockan ringer om ett tag då det är dax att gå upp så jag tar mig nog en dusch.
Jag ska inte gråta mer eller sakna din famn och har du ångrat dig är du på tok försen.
Av promenaderna jag tog har jag nu fått kramp i mina ben.
Jag håller min balans, vill inte minnas hur jag föll eller möta dig nån annanstans.
Nu ger jag mig av men såret, såret det lämnar jag kvar.
Ny dag
Har tydligen fått en biljett till en resa som saknar mål och slut men är det bättre att stå kvar?
Har skrivit ner orden jag vill säga dig i ett block, men blocket bara läcker.
Har druckigt tills jag blivit törstig igen.
Kanske super jag mig full, hoppar framför ett tåg eller tar mig till Göteborg.
Långsamt så långsamt men ändå allt för fort.
Mina lungor fylls med luft men den är kvalmig och jag kan inte andas.
Min ödmjukhet falnar.
Jag ser färgen som flagnar på huset där.
Blomman vissnar, hösten är här.
Solen slocknar och natten tränger sig på.
Vad händer när den nya dagen gryr?
