jwilmarsgard

Sitter vid mitt fönster och ser ännu en dag vakna.

Fåglarna sjunger god morgon men jag känner ingenting.

Vintern har tagit sin tid och mina krafter är borta.

Ögonen är trötta men jag kan inte sova.

Minns doften av din hud.

Ljudet av ditt skratt.

Vem sa att ensam är stark?

Har en känsla av att vara obetydlig där jag sitter.
Ett jobb som kräver mycket men som inte uppmärksammas.
Jag må vara yngst men jag inte liten längre.
Även jag behöver lite tacksamhet och uppskattning ibland.
Försöker inte säga att jag är oumbärlig men mina gärningar
tycks gå förbi obermärkta och känslan av otillräckligenhet knackar på.
Se mig, hör mig, jag kämpar för fullt.