Kämpar till slutet
Var eviga dag viskar vinden saker jag inte vill höra.
Den verkar nämna ditt namn i varje andetag.
Jag har försökt att stänga in mig, så jag skall slippa lyssna men den tycks
bara ropa allt högre då.
Den högsta önskan är att glömma dig.
Mitt hjärta orkar knappt slå längre, smärtan är för tung att bära.
Jag förskjuter det jag minns av dig så gott det går men allt påminner om dig.
Varje doft, varje solstråle, även varje regndroppe.
Vill bara ha bort dig så jag kan ge platsen till någon annan.
Ibland önskar jag att dagen var längre, ibland vill jag inget hellre än att
den skall ta slut.
Jag slåss mot demonerna du lämnade kvar.
Utmattad och tårögd undrar jag om jag kommer vinna
Kriget tillslut eller hinner jag ge upp?
Frågor
Vad hände med orden som aldrig nådde fram till dina läppar?
Förlorade de dess mening och därför valde att inte sägas?
Blev dom skrämda längst vägen?
Vad är det för tår som letar sig ut i vrån till ditt öga?
Har du gjort ett felaktigt beslut?
Ångrar du dina val?
Det kanske inte va någon lätt sak att avgöra?
Fick du väga upp dom mot varandra?
Vad ska man göra när man vet att hur man än väljer kommer det göra ont och känslor kommer såras?
En tankes gång.
Att bara kunna försvinna och vara sig själv för ett tag.
Där det inte är givet att det skall vara två steg tillbaka och bara ett fram.
Att inte behöva göra bara för att man kan.
Det krävs inte av mig att jag skall sätta gråten i halsen,
eller att jag dansar med i valsen.
Kan gå min egen väg eller trampa i redan satta spår.
Jag är på ett ställe som läker alla mina sår.
Trivs du där du är?
Det finns annars en plats brevid mig precis här.
Jag kan komma och hämta dig om du vill
det är bara att du säger till.
En stund med mig själv.
Mina ben ville inte lyda när jag bad dom springa, inte heller kunde jag gömma mig.
Jag har försökt att tänka bort dig, men på nåt vis leder alla tankar tillbax till dig.
Nätterna blir allt längre och klockan tycks nästan ha slutat gå.
Kanske sätter jag mig på ett tåg härifrån.
Söker något nytt någon annanstans.
Ser jag dig där,dit jag flyr, är det någon mening med det.
Det är kallt ute men våren är på väg.
Jag hör fåglarna lova bättre väder.
Låten dom spelar på radion är meningslös för mig men jag höjer volymen och sjunger med i texten.
Tar hunden och gitarren och går ut.
En promenad ner till vattnet, sätter mig ner och spelar en stund.
Hunden hon leker och mina tankar är fria ett slag.
Jag mår bättre om ett tag, försök inte nå mig.
Jag ringer när jag kommit hem.
Mamma. (under uppbyggnad)
Det är så vackert,
den vita snön som blänker av månens sken i den kalla natten.
Trots att det är relativt ljust kan jag urskilja en stjärna på himlen.
Den stjärnan som alltid är stark nog.
Den som man alltid kan vända sig till när man gått vilse och inte hittar hem.
Den som visar en vägen, som alltid finns där när man än behöver den.
Jag hoppas att jag en dag betyder lika mycket för någon som du gör för mig.
Du som är jämförbar med ett träd.
Vacker, löv som till hösten bjuder på ett färgspel.
Och när dom faller av och lämnar stammen ensam står den kvar och inväntar våren
som lovar nya knoppar.
Trots stormarna jag har dragit med mig över dig har du litat på att dina rötter håller dig kvar,
samma rötter du delat med dig av till mig.
Dom som gör att jag står stadigt och håller mitt huvud från molnen och förblir jordnära.
Finns nog inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är att jag har dig som mor,
men jag hoppas att du vet det ändå.
Den här är till dig.
från gömstället du omsorgsfullt har valt ut att spendera din tid så jag inte ska kunna hitta dig.
Du vill inte prata med mig, jag har förstått det.
Inte heller vill du se mig.
Det är ok, kanske hade det varit lättare om du frågat från början?
Så hade du sluppit besvära dig med att hålla dig borta från ställerna jag kan vara på.
Jag är ledsen för att du missförstog.
Jag trodde jag hade hittat en vän i dig, och att du hittat en i mig.
Men vågar man inte ställa en sådan fråga, utan istället låtsas som att man aldrig träffats är man nog inga vänner.
Jag hade kunnat berättat hur det va,
inget är nämligen som du tror.
Det jag skrev förut va inte menat till dig.
Det finns en sägen som säger att man inte ska döma saker på förhand,
nu vet du varför.
Kanske har du nu förlorat något väldigt dyrbart och värdefullt.
Jag kan bara hoppas att du lärt dig något och tänker dig för om du skulle ställas inför något sådant igen.
Men detta ska ska jag skriva och mena till dig:
En bit av mitt hjärta kommer alltid tillhöra dig, du blev någon speciell för mig.
En vän för livet, trodde jag.
Du vet hur du ska få tag på mig när du fått klarhet i allt.
