jwilmarsgard

Du kan lova mig att du alltid ska gå här bredvid fast vi båda två vet att jag alltid hamnar 5 steg bakom.
Du kan lova mig att solen alltid ska skina fast jag så ofta  får leva i din skugga.
Du kan lova mig att ditt hjärta alltid ska slå som det gjorde förut fast vi knappt orkar prata längre.
Mina ord bad dig; Se mig, hör mig, rör mig men du  valde att vänd dig om och gå.
Du kan så lätt säga ja fast du menar nej.
Kan du se vad jag ser?
Du kan inte längre ge mig det jag behöver så snälla låt mig gå.
Missförstånd och meningar som vrids hör till vardagen nu.
Vi delar samma ärr men vi är inte samma nu som vi var förut.
Vi  växte ihop, med samma minnen, samma sorg och samma glädje men på något sätt har vi växt isär.
En tår letar sig fram när jag tänker på hur du brukade se på mig som om inget annat fanns.
Trodde att det vi hade var oförstörbart.
Du fick hela mig men jag fick bara en del av dig.
Antar att vi inte kunde offra eller betala det som krävdes.
Men jag vet nånstans ändå att allting kommer ordna sig tillslut.