tid
Tiden kan vara alldeles rätt eller också fruktansvärd fel.
Den går inte att stanna, inte heller att skynda.
Det är inget man har i överflöd utan något man måste ta sig.
Vad gör man då när tiden inte är på ens sida?
Går det att göra något alls?
Det du säger nu behöver inte gälla sen, med tiden kan allt ändras.
Så hur är tanken att jag ska kunna lita på orden som menas nu?
Jag har hört att tiden läker alla sår men den kan även förstöra något fint,
något underbart.
Medans man väntar ska man då förvänta sig det värsta?
Kanske våga hoppas på det bästa?
Jag önskar att min tid fick stanna medans den fortsatte för alla andra.
Att jag fick hoppa över ett slag.
Att det som kommer hända inte händer mig.
Få en paus.
Jag kan börja när du är tillbaka igen.
någon annanstans
Jag vill inte börja om men jag vill flytta och börja på nytt.
Har fastnat i en känsla att inte räcka till.
Att jag inte har en plats där jag är nu.
Har tröttnat på alla stressade människor som bara virrar hit och dit utan mål.
Jag vill ha tid och jag vill ha rum.
Trodde jag hittat en fristad i dig men jag kan även ha haft fel.
Med hundens koppel i ena handen och världen i den andra
letar jag fram nya vägar och nyfiket börjar jag sakta promenera där jag aldrig gått förut.
Vart är jag på väg?
Någon helt annanstans.
ensam?
Kanske lärde jag mig aldrig att vara ensam.
Kanske är det meningen att det ska vara just du och jag.
Väggarna är där dom alltid har varit men utan dig känns dom lite närmare
och taket känns mycket lägre.
Även om fönstren inte suttit fast är det för högt för att hoppa.
Dörren är inte låst men jag tycks inte hitta ut.
Är fast.
Fast i en väntan som aldrig tycks ta slut.
Ser löven byta färg och ser dom falla från en trygg plats ner i det okända.
Min trygga plast är i din famn, jag har inte fallit men inte heller suttit säkert.
Kanske förlorar jag dig precis i samma stund som jag vinner dig men det är en risk jag är beredd att ta.
En sen kväll i oktober
Känner hans ljumna andetag som sakta tunnas ut och försvinner mot min blottade hud.
Hans läppar kysser mig, överallt.
Jag blundar.
Bara jag inte drömmer tänker jag.
Jag är kall fast jag fryser inte.
Tvärt om.
Hjärta slår hårt och snabbt.
Pirrar, inte bara i magen utan även i det hjärta som just nu jobbar på högvarv.
En fantastisk känsla.
Han smeker min kropp.
Viskar, äntligen, äntligen är jag hos dig igen.
Känslor av välbehag och trygghet strömmar över mig.
En tår faller.
Jag är inte ledsen.
Nej, ledsen är jag verkligen inte.
Den tår som faller är född av glädje.
Jag saknar oss precis som du
Tänker på dina läppar som varsamt rör vid mina.
Har inte upplevt kyssar med så mycket kärlek förut.
Blir matt.
Minns känslan av din mjuka nakna kropp intill min.
Mina händer som smeker dig varm.
Fylls med lust.
Snurrar till i huvet.
Längtans rep snärjer mig.
Ditt leende får mitt hjärta att hoppa över ett slag varje gång.
Jag vet att jag är vackrast i dina ögon.
Sanden i timglaset rinner och snart är du hos mig.
Jag saknar oss precis som du.
du alldeles underbara.
Även om hela världen skulle säga nej, finns jag här för dej.
Du kan lita på att jag skulle vara din röst när dina ord sviker.
Att jag skulle lyfta upp dej när dina ben viker.
När vi är tillsammans har även det som är fel en förmåga att bli rätt.
Lixom allt det svarta blir till rött.
Om jag är för trött och inte längre orkar gå
Skulle jag ändå ta 10.000 steg till om du skulle behöva mig just då.
Du får förlåta mig om jag går lite för fort fram,
antar att jag bara är rädd att förlora min plats i din famn.
Mitt hjärta säger att det är med dej jag vill vara, du alldeles underbara.
Du
Jag önskar jag kunde beskriva vad du betyder för mig men
inga ord jag kan har förmågan att förklara.
Jag hoppas ändå att Du vet att jag hos Dig för alltid vill vara.
Vill att Du ska veta att mitt hjärta skulle sluta slå om Jag dig skulle mista,
skulle helt enkelt förlora min livsgnista.
Från idag kommer solen ständigt lysa på oss två, jag vet.
Att vi funnit varann är ett mirakel och det känns som att vi kan leva sida vid sida i all evighet.
Så kär som jag är just nu
Är inget jag känt för någon annan än du.
det jag ser
Och så föll lövet,
Jag ser på med en sorg i bröstet bara jag vet.
Det börjar regna,
små små droppar som sakta faller medans jag sjunger på
en sång jag dig vill tillägna.
En sång om evig kärlek som slutar i tragedi.
Kan inte sluta undra om det verkligen var meningen att det så här skulle bli.
Ett hjärta blöder, en själ som glöder.
Det sägs att det som sker, det sker.
Blundar för jag vill inte se det jag ser.
Du som fanns här.
Jag ser något jag inte bett om men som finns här framför mig.
Jag ser att du lider, jag ser att du smärtar.
Du försöker dölja det bakom ursäkter och ett leende som inte är sant.
Men det syns i dina ögon.
Dessa ögon som är av samma nyans som mina.
Har märkt att du försöker och jag undrar, går det verkligen att köpa lyckan?
Är det rädslan av vad som döljer sig bakom som hindrar dig får att börja om från början?
Jag kan se bortom ditt synfält jag kan höra en underton som du inte kan.
Antar att det är det som gör mig så frustrerad.
Jag har förlorat något som mitt hjärta vill hålla kärt,
men du märkte inte ens att du var på väg bort.
Om jag kunde skulle jag låna dig mina ögon så du kan se vad jag ser,
låna dig mina öron så du kan höra det jag hör.
Nu kan jag bara ge dig mina ord men det är inget du vill lyssnar på.
Funderar
Vågar du säga adjö till igår och välkomna idag med öppna armar?
Kan du leva idag som att det inte fanns något imorgon?
Vågar du ta chansen som annars kommer gå dig förbi?
Eller kanske att du blivit för behaglig i vetskapen om vad du har och kanske
inte vågar satsa på något nytt?
Kan du nynna med till musiken som hörs i vindens brus?
När jag ser in i dina ögon ser jag himlen som finns där bakom.
Ditt leende får tiden att stanna och världen att försvinna och kvar finns bara vi.
Får jag vara anledningen till att du vill vakna en morgon till?
Jag vill inte vara en hemlighet som du behåller för dig själv.
Men kanske att jag önskar att jag inte önskar dig så mycket som jag gör.
Den som orkar
Kanske inte ska fortsätta hoppas, ta det för vad det är.
Du är där medans jag är här men inte på min vilja.
Vill inte att pratet bara ska vara ord vi missbrukar.
Låt mig inte tro på något som inte blir.
Står och väntar på en buss men jag har glömt bort vart jag ska.
Kan du ta dig tiden som behövs?
Har vi ens det som krävs?
Medans sommaren sakta försvinner som ett minne och vintern tränger sig på
kommer den som orkar vänta få se.
Att en flyttfågel stannar kvar
Kan en rastlös själ hitta lugnet att sitta still?
Kan ett tryggt hjärta finna frid i rastlösheten?
Kan man värma något som inte är kallt eller kyla något som inte är varmt?
Jag undrar om mina skor passar i dina fotspår.
Ska jag följa dig jorden runt och tillbaka igen?
Kan du då sitta ner med mig och vara nöjd med det?
Tänk om vi hinner bli äldre än vi önskar att vi var.
Jag är inte fastankrad där jag står idag
men jag vet inte hur långt jag kan gå.
Jag ska ha tålamod att vänta tills du säger orden jag vill höra,
Att en flyttfågel stannar kvar.
För mycket
Kan inte lägga band på känslorna då jag tycks ha tappat all kontroll.
Säg till mig innan jag drar ner dig för långt och dränker dig.
Jag visste nog inte vad kärlek var innan jag träffade dig.
Inte heller hade jag förr känt mitt hjärta krossats på riktigt,
hade inte hört det gå sönder som jag hör var gång du går.
Det skrämmer mig.
Jag hoppas att du vet att det skrämmer mig.
Men du får mig skratta genom tårarna och med dig i minnet ler jag alltid.
Det är nog lite för mycket av allt nu men vi kan klara oss förbi de om vi bara vill.
En kall måndag.
Sommaren ömsar skin och hösten tränger sig på.
Känslor som runnit bort och kylan är allt som finns kvar.
Solen förbereder sig för att gå i ide och lämnar bara mörker.
Något har förändrats, musiken är inte lika klar och vacker längre.
Knottrig hud och tårar som faller.
En röst som nekar ord som så gärna vill bli hörda.
En måndag som börjar helt fel.
Kyssar som är allt för långt borta.
Din famn, mig i din famn är det jag vill.
Kom och värm mig älskling för jag fryser så.
Du har gått...
Hjärtat blöder,
tårarna faller,
värmen drar sig sakta undan mig och kvar blir kylan.
Kan inte gå tillbaka,
kan inte bli som förr.
Din doft är överallt,
kommer känner den mindre dag för dag.
En timme kan försvinna lika snabbt som ett öga blinkar medans en annan
kan tvinga sig kvar i vad som känns en evighet.
Kan inte vara jag utan dig.
Kom stanna hos mig.
MW & JW
En tid vid vattnet tills ögonen går isär.
Letar ny frekvens, lite ny ork att stå på det här.
Som du håller i ratten men ingen sitter där man kör.
Kunskap gör bara ont och hon va osynligast i världen.
Men du, vi är experter på att känna oss ensamma och osynliga men vi är bara omöjliga.
Det är lyx att kunna säga hejdå när man trott man missat det. Och en vikt i guld att kunna säga hej när man tror man förlorat det.
Det är inte över än.// MW
Jag undrar om vi kan säga orden som aldrig sagts.
Kan vi plocka upp korten som aldrig lagts?
Vi går bakåt mot tiden där gammal blir ung och ung blir gammal.
Försöker att inte döma, men jag finner det svårt när jag själv alltid blir placerad i ...fel fack.
Kan du säga något så litet som betyder så mycket som ett tack?
Jag ville aldrig säga farväl men jag får nog aldrig en ny chans,
jag tror att steget är taget i vår sista dans. // JW
Hos mig är du fri.
han som har himlen bakom sina ögon,
förundras jag att jag kan känna som jag gör för någon jag knappt känner.
Jag vet hur hans läppar känns och hur dom smakar men inte orden dom brukar säga.
Vet hur hans ögon ser ut men inte vad dom brukar se.
Jag har känt hans hjärta slå i takt med mitt men jag vet inte vad det känt
förut.
Jag har en saknad efter honom jag aldrig förr har haft.
Är fascinerad hur minnet av hans leende kan ge mig fjärilar i magen.
Vill bara ha honom hos mig.
Visa mig vem du är underbara du.
Du som visade mig hur sjunde himlen egentligen är.
Det finns inga rep som kommer binda dig.
Hos mig är du fri.
Frågorna tar aldrig slut
Jag kan nog se ljuset i tunneln precis som du.
Jag lämnar Stockholm till natten och mörkret,
tar tåget och månens ljus, ber en stilla bön jag många gånger innan har bett.
Säg inte mer än du kan stå för kära du.
För att det går att se igenom dig nu.
Kanske har vi inga mera val
men vi har iaf kämpat mot alla kval.
Så länge mitt hjärta slår
ska jag minnas dig som igår.
Men om det varken är det ena eller det andra,
Om minnerna inte är kvar fanns då det förflutna?
vart är vägen vi brukade vandra?
Kan jag inte ta mig till framtiden betyder det att den aldrig fanns där?
Kan det vara meningen att jag ska stanna här?
Ingen för dom
folk jag tror jag känner.
Dom pratar och dom skrattar, men inte med mig.
Jag hör vad dom säger men det verkar inte som att dom hör mig.
Jag verkar inte synas.
Undrar om jag kanske drömmer, jag kanske inte är där trots allt?
Har ingen del i orden dom säger.
Ingen som frågar efter min åsikt.
Ser inte åt mitt håll.
Försöker prata men vad är det för mening när ingen hör?
Skriker, men jag får ingen reaktion.
Reser mig upp och går.
Kanske att någon saknar mig då?
När timmarna går sjunker det sakta in.
Jag är ingen, ingen för dom.
Ingen dom bryr sig om.
