jwilmarsgard

Vi har lärt oss mycket, vi är äldre nu.
Jag kan nog se ljuset i tunneln precis som du.
Jag lämnar Stockholm till natten och mörkret,
tar tåget och månens ljus, ber en stilla bön jag många gånger innan har bett.
Säg inte mer än du kan stå för kära du.
För att det går att se igenom dig nu.
Kanske har vi inga mera val
men vi har iaf kämpat mot alla kval.
Så länge mitt hjärta slår
ska jag minnas dig som igår.
Men om det varken är det ena eller det andra,
Om minnerna inte är kvar fanns då det förflutna?
vart är vägen vi brukade vandra?
Kan jag inte ta mig till framtiden betyder det att den aldrig fanns där?
Kan det vara meningen att jag ska stanna här?