jwilmarsgard

Kanske lärde jag mig aldrig att vara ensam.
Kanske är det meningen att det ska vara just du och jag.
Väggarna är där dom alltid har varit men utan dig känns dom lite närmare
och taket känns mycket lägre.
Även om fönstren inte suttit fast är det för högt för att hoppa.
Dörren är inte låst men jag tycks inte hitta ut.
Är  fast.
Fast i en väntan som aldrig tycks ta slut.
Ser löven byta färg och ser dom falla från en trygg plats ner i det okända.
Min trygga plast är i din famn, jag har inte fallit men inte heller suttit säkert.
Kanske förlorar jag dig precis i samma stund som jag vinner dig men det är en risk jag är beredd att ta.