jwilmarsgard

Jag kan inte hjälpa det och du kan inte klandra mig.
Jag ser något jag inte bett om men som finns här framför mig.
Jag ser att du lider, jag ser att du smärtar.
Du försöker dölja det bakom ursäkter och ett leende som inte är sant.
Men det syns i dina ögon.
Dessa ögon som är av samma nyans som mina.
Har märkt att du försöker och jag undrar, går det verkligen att köpa lyckan?
Är det rädslan av vad som döljer sig bakom som hindrar dig får att börja om från början?
Jag kan se bortom ditt synfält jag kan höra en underton som du inte kan.
Antar att det är det som gör mig så frustrerad.
Jag har förlorat något som mitt hjärta vill hålla kärt,
men du märkte inte ens att du var på väg bort.
Om jag kunde skulle jag låna dig mina ögon så du kan se vad jag ser,
låna dig mina öron så du kan höra det jag hör.
Nu kan jag bara ge dig mina ord men det är inget du vill lyssnar på.