Sårbar
Nu låter jag mig falla.
Jag har gjort allt jag kan så jag tar mig rätten att ge upp.
Den här vägen stängdes mitt framför mig, hann inte ta mig förbi.
Jag som tänkte att vi inte kunde få det mycket bättre än varandra.
Snön döljer mina spår så jag hittar inte tillbaka, jag hittar inte hem.
Virrar omkring ensam ,övergiven och frusen.
Gråter gör jag inte, tårarna hjälper mig inte iaf just nu.
Försöker skrika, men vad är poängen med det?
Ingen hör min röst ändå, den blir kvävd i vinden som tycks skratta åt mig där jag står.
Den säger att viljan är fri.
Men jag kan inte göra det mitt huvud vill för mitt hjärta vill något annat, vad är det för frihet med det?
Förvirring, den känslan jag äger just nu.
Jag vet inte upp från ner.
Jag slits i tur.
Snälla släpp greppet, låt mig falla så det kan bli det sista jag gör.
Jag vill inte grubbla mer, vill inte undra.
Är trött på frågorna som aldrig får svar.
Vill bara få tyst på världen omkring.
Jag kan inte laga något som har en mening att vara trasigt.
Men jag försökte ändå.
Bär mitt hjärta utanpå helt blottat och utan skydd.
Du ville inte ha det, tog inte emot det.
Nu tar den skada av allt.
Kanske blir huden runt omkring den så pass hård att den tillslut kan motstå vad som helst, men än så länge är den sårbar.
