Över gränsen
Jag slår på säcken, behöver få ut min sorg, min ilska eller vad ni vill kalla det.
Slår hårdare än jag visste att jag kunde.
Jag blöder, men bryr mig inte.
Tårarna bränner i ögonen man jag tänker inte släppa ut dom.
Har gråtit för många tårar redan över igenvuxna vägar som ingen orkar ta sig fram på.
Kanske tycker ni att jag inte borde låta det beröra mig som det gör.
Ni ska då veta att jag önskar att det inte gjorde det.
Men det är inget jag kan hjälpa.
Det är något visst med honom.
Något som säger mig att det är Han.
Jag skriker men rösten sviker mig, och varför inte alla andra gör det också.
Ser hans ansikte i främlingarna jag möter.
Försöker ni påstå att det inte finns en mening med det?
Telefonen ringer i panik men det är inget jag bryr mig om, det är ju inte han.
Jag kan inte le längre.
Tittar du så ser du att glöden i mina ögon är borta.
Lika borta som han är.
Sömnlösheten tar ut sin rätt, har inget tålamod eller ork till någonting alls.
Avståndet ner ser inte så högt ut här uppe från.
Jag vaggar på kanten och undrar om jag ska gå över gränsen.
