jwilmarsgard

Jag är inte rädd för höjder, det är därför jag siktar mot toppen, fast jag fortsätter att rammla ner.
Har tydligen fått en biljett till en resa som saknar mål och slut men är det bättre att stå kvar?
Har skrivit ner orden jag vill säga dig i ett block, men blocket bara läcker.
Har druckigt tills jag blivit törstig igen.
Kanske super jag mig full, hoppar framför ett tåg eller tar mig till Göteborg.
Långsamt så långsamt men ändå allt för fort.
Mina lungor fylls med luft men den är kvalmig och jag kan inte andas.
Min ödmjukhet falnar.
Jag ser färgen som flagnar på huset där.
Blomman vissnar, hösten är här.
Solen slocknar och natten tränger sig på.
Vad händer när den nya dagen gryr?