jwilmarsgard

Jag har kommit på mig själv fråga efter dig och hur du mår,
fast jag egentligen inte vill veta, vill inte tänka på dig.
På promenaden idag råkade jag gå förbi ditt fönster, 
vet inte om du satt där jag tittade inte in.
Mina fingrar var blodiga från försöken att riva muren du byggde upp mellan oss.
Den står fortfarande stadigt. 
Har inte sett dig på länge, tror det är en lättnad.
Jag saknar dig inte,förträngt det som var.
Förr eller senare kommer vi springa på varandra, vi bor så nära.
Undrar vad som händer då.
Kommer du känna något?
Kommer jag?
Har jag lyckats gömma känslorna så långt in att dom inte hittar ut igen?
Jag hoppas.