Jag såg dig
Jag förbannar dagen jag träffade dig.
Min värld blev vänd upp och ner, in och ut.
Jag trodde först du förde med dig lycka.
Vi skulle skapa historia.
I slutet av våran bok skulle det stå: För alltid och i evighet tillsammas du och jag.
Verkligheten blev något annat.
Du visste det hela tiden.
Jag såg det inte, var förblindad av havet med känslor som stormade över mig.
Då tiden tvingar oss till ändring gör det nu bara ont när jag andas.
Kan du släppa taget om mig så det gör mindre ont?
Så jag kan få lite distans.
Det kan jag väl i alla fall få begära.
Men det värsta är inte smärtan jag känner i såret du lämnade efter dig utan att jag faktiskt trots allt detta saknar dig.
Att känslan ibland är så stark att det känns som att du ligger här brevid mig.
Att det bara va en mardröm, jag kan öppna ögonen och livet ter sig som jag önskade det.
Alla önskningar slår inte in.
Du är inte här hos mig, du älskar inte mig och jag har fortfarande ont.
Tänk om jag inte hade träffat dig den dagen,
Då hade det varit en dag precis lika ovanlig som alla andra.
