Bandet som binder mig.

När sanden i timglaset runnit ner har jag löst upp banden som binder mig till dig och jag är åter fri.
Inte mer ska jag sakna dig och det som var.
Det var så mycket jag ville ha sagt men som jag inte hittade ord till.
Jag visste inte att jag föll förrens jag slog i botten.
Men jag är ok nu, jag har borstat bort smutsen och rest mig.
Står stadigare än förut och har hittat viljan som bara är min.
Mitt skratt är äkta igen.
Ögonen lyser som ljuset i fönstret och sprider minst lika mycket värme.
Du ska veta att jag önskar dig all lycka trots allt som var.
Det va inte meningen att vi skulle färdas i samma båt längst kanalen genom livet,
men jag vet att du lixom jag kommer hitta den rätta till slut.
Jag lämnar kylan bakom mig, stänger dörren till livet som var med dig, tänder en brasa
och börjar om från början igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0