Kaos
Hjärtat skriker av frustration när det är delat på två.
När man vill fast ändå inte.
När man måste orka när orken egentligen är slut.
När någon tror att den hjälper fast den i själva verket enbart stjälper.
Ett krig där det egentligen ska vara lycka.
Ett sinne som inte får tänka, inte hinner känna,
Dagar som går för fort, dagar som aldrig tar slut och dagar vi inte orkar prata med varann.
Ett hem där allt är ur balans och ingenting blir rätt.
Meningarna blir fel och tanken en helt annan.
Det är på natten när sömnen tar alla utom mig det känns som att jag står i orkanens hjärta och äntligen kan få lite luft.
Kaos, en tid i livet i kaos.
Utkast till ett brev
Jag hemsöks av de där raderna du sa i telefon,
att du skulle släppa taget utan att tveka om hon sa att du skulle,
att blod inte är tjockare än vatten.
Du slirade in på en annan väg i livet, en väg som är så långt bort från min att jag inte längre vet vem du är.
Du sa att felet va mitt.
Vad skulle jag göra? Rulla runt och spela död precis som du?
Nej, inte ens du får lov att trampa på mig, jag är så mycket mer än så.
Minns du inte längre de där dagarna vi kunde sitta i timmar och tala om livet och hur vi ville att det skulle bli sen?
Att vi lovade att vi aldrig skulle bli som dem?
Vi skulle stå stadigt och alltid ha varandra att luta oss mot när vinden blåste för hårt.
Du gick vilse i stormen, du trampade fel och nu sitter du fast.
Jag antar att jag är bitter, bitter att jag behöver dig mer än du behöver mig.
Nu sitter vi här och precis som dem vi inte skulle bli.
Är du lycklig nu?
